När Tarzan blev sjuk

Hur eländet började

Hösten 2004
En natt vaknade vi av en smäll. Vi flög upp ur sängarna och såg då Tarzan som låg på golvet och uppförde sig konstigt. I ren panik lyfte Joakim upp honom i famnen och bar ut honom i köket. Vi försökte få kontakt med Tarzan, men han var inte kontaktbar. Han ryckte i hela kroppen och det kom fradga ur munnen. Efter en stund, vilket kändes som en evighet, vaknade han till liv igen. Han satte sig upp på vingliga ben och tittade på oss som om vi vore främlingar. Helt förvirrad var han den lille stackaren, han gick runt i huset och tittade sig omkring.

Under tiden hade jag febrilt letat i telefonkatalogen efter ett journummer som vi kunde ringa. Till slut fick jag tag på akutmottagningen för smådjur vid Helsingborgs djursjukhus. Sköterskan som jag pratade med trodde att Tarzan hade haft ett EP-anfall. Hon tyckte att vi skulle ta kontakt med vår veterinär följande dag för att göra en undersökning. Vi gick och la oss igen och försökte sova lite. Det var långa och oroliga timmar som följde. 

På morgonen stannade Joakim hemma från jobbet för att vara hos Tarzan och för att ringa och boka veterinärtid i Näsum. Vid lunchtid ringde han till mig på jobbet och sa att Tarzan fått två små kramper till. Han hade ringt till Näsum och vi fick komma tidigare än tiden som vi hade bokat. Jag slängde mig i bilen och körde hem från jobbet för att kunna åka med till veterinären. Hos veterinären undersöktes Tarzan och de tog flera prover. De sa att det kunde vara borelia eller erlichia som orsakade kramperna. Vi fick en kramplösande medicin med oss hem ifall det skulle komma fler kramper. Sedan skulle vi invänta provsvaren. Under eftermiddagen och kvällen fick Tarzan två kramper till och vi gav honom då stesolid-suppar. Sedan sov han hela natten, alldeles utmattad av kramperna och medicinen.  

En orolig tid följde

Provsvaren visade ingen borelia eller erlichia. Veterinären trodde att Tarzan fått epilepsi. Vi började ge Tarzan medicinen Fenemal i väldigt låga doser. Tarzan verkade må bra och han var som vanligt. Vi hoppades att det var en engångshändelse, men det visade det sig inte bli.

Ungefär en gång i månaden kom det en kramp. Krampen kom oftast under natten när Tarzan sov. Varje gång det hände flög vi upp ur sängarna och satte oss bredvid honom på golvet. Det var svårt att se honom ligga där och krampa. I början försökte vi oftast ge honom ett stolpiller under krampen, men det är inte det lättaste att ge till en hund som inte ligger stilla. Det var långa minutrar att sitta och vänta på att krampen skulle avta, men minutrarna efter krampen när han bara låg helt livlös och fortfarande okontaktbar var ännu värre. Varje gång kände vi samma oro. Under krampen hände det ganska ofta att Tarzan kissade. När han sedan vaknade och satte sig upp och upptäckte att han var alldeles blöt, såg det ut som att han skämdes. Vår stackars lille kille!

Efter varje kramp fick vi höja hans medicindos. Mellan kramperna var han precis som vanligt, pigg och glad. Med jämna mellanrum åkte vi till veterinären för att ta blodprover för att hålla koll på medicinnivån och hans lever-värden.

Det här blev vår vardag. Trots att vi till viss del vande oss vid det här, hade man svårt att helt och hållet koppla av. Jag sov oroligt och Tarzan behövde inte mer än vända sig förräns jag satte mig upp i sängen. Jag var hela tiden beredd på att något kunde hända. Redan vid den här tidpunkten började jag känna en enorm tacksamhet för varje ny dag vi fick tillsammans. Det blev svårare att lämna honom ensam, tänk om något skulle hända när vi inte var hemma. Det blev även svårare att lämna bort honom, självklart var de som var hundvakter oroliga för att han skulle få en kramp.

Nya upptäckter hos veterinären

Vid ett utav de vanliga rutinbesöken som vi gjorde hos veterinären, hörde veterinären ett konstigt hjärtljud. Vi fick en remiss till en hjärtspecialist i Helsinborg, Torkel Falk. Ganska omgående fick vi tid för besök.

På veterinärstationen "Din veterinär" blev Tarzan grundligt undersökt. Vi var där flera timmar, vilken underbar personal! Tarzans undersöktes med EKG, röntgen, ultraljud och de tog flera olika prover. Torkel kunde inte fastställa felet, så vi fick åka hem och invänta provsvaren.

Ett par dagar senare ringde Torkel till oss, det var sent på kvällen. Han berättade att Tarzan hade akut höga värden av borelia och vi var tvungna att hämta medicinen till honom direkt när apoteket öppnade följande morgon. Torkel trodde att Tarzan gått och burit på borelia-infektionen väldigt länge och att det till slut hade blivit en hjärtmuskelinflammation.

Första besöket på Helsingborgs djursjukhus

På lördagen var Tarzan precis som vanligt. Vi hade en riktigt mysig hemmakväll, vilket för Tarzan innebar ryggläge i soffan intill husse. På söndagsmorgonen när vi vaknade låg Tarzan i sin korg. Han var vaken, men kom inte och hälsade som han brukade. Jag gick upp, klädde på mig och ropade på Tarzan för att vi skulle gå ut. Tarzan kom inte. Jag gick in i sovrummet igen och där låg han i sin korg och tittade på mig med olycklig blick. Efter mycket lockande kom han sakta, sakta gående. Han ville inte gå ut och kissa, utan gick och la sig i en hörna av vardagsrummet. Han ville inte äta, inte dricka, han ville bara vara ifred. När han dessutom började kräka ringde jag journumret till en veterinär här i stan. En timme senare åkte vi dit. 

När veterinären undersökte honom, ömmade han när hon tryckte på magen. När hon tittade på blodprovet såg hon att det var jättemycket fett i blodet. Hon befarade att levern var illa skadad. Hon sa åt oss att åka direkt till Helsingborgs djursjukhus.
 
När vi kom till djursjukhuset togs vi omhand omedelbart, vi var väntade. Tarzan var vid medvetandet, men inte så mycket mer. Veterinären kunde göra vad hon ville med honom när han undersöktes, han var som en disktrasa. Det togs röntgenbilder och nya blodprover. På röntgen såg man något diffust kring levern/magsäcken, men veterinären visste inte vad det var. Tarzan fick läggas in för vård. Han blev inlagd på intensiven och vi fick lämna djursjukhuset med endast halsband och koppel i vår hand. Vi var båda ganska övertygade om att vi inte skulle få hem Tarzan igen. Det var inte roligt att sätta sig i bilen och köra hem, vi ville ju vara hos Tarzan. Personalen lovade att höra av sig om läget blev mer akut och vi fick helt enkelt lita på dem. 

Tarzans tillstånd var verkligen kritiskt och han fick mycket smärtlindring och andra mediciner. Ett tu tre, så blev han mot alla odds emellertid piggare. När han piggnade till blev han väldigt stressad av de andra hundarna och andra natten stod han och skällde hela natten. För att inte stressen skulle utlösa EP-anfall fick vi lov att hämta honom. Vilken glädje! Det var en utmattad och hes liten vovve som vi fick hem, med många olika mediciner. Veterinären kunde inte säga vad som hade gjort Tarzan så sjuk, men hon trodde att det var en rejäl och svår maginfektion. Hemma fortsatte medicineringen ett tag framöver och Tarzan fick nya krafter. Hans mage var emellertid väldigt känslig, så det blev strikta order om att endast ge special-hundfoder i fortsättningen. Tarzan som älskade köttfärssås och spagetti...

Precis hemkommen från Helsingborgs djursjukhus.

Andra besöket på Helsingborgs djursjukhus

Ett halvår senare var det dags för nästa besök på Helsingborgs djursjukhus. Allt började med att Tarzan fick ett EP-anfall. Han hade inte mycket mer än vaknat upp från det första, förräns anfall nummer två satte igång. Vi gav honom en stesolidsupp, men det hjälpte inte. När kramp nummer tre och fyra kom, bestämde vi oss för att åka till veterinären. Med det enorma förtroende som vi hade fått för djursjukhuset och med de resurserna som de besitter, var valet enkelt vart vi skulle åka. På vägen dit ringde vi och föranmälde vår ankomst. I bilen fick Tarzan sin femte och sjätte kramp och han blev mer och mer tagen och var förstås helt slut.

När vi kom till Helsingborgs djursjukhus undersöktes Tarzan. Precis när veterinären skulle lämna rummet, fick han en ny kramp. Tarzan fick då kramplösande medicin intravenöst. De beslutade att lägga in honom för utredning och bevakning. Återigen fick vi lämna djursjukhuset med endast koppel och halsband i vår hand.

Redan nästa dag ringde de och sa att vi fick hämta honom. Det var den 14 februari 2007 och världens bästa "Alla hjärtans dags-present" var att få hem vår Tarzan! Han hade inte fått fler kramper under natten eller förmiddagen. Veterinären höjde hans Fenemal-dos och förklarade hans kramper med att ibland kan det bli så här att kramperna avlöser varandra. Nu skulle man vara nervös för det också framöver, att kramp nummer två skulle komma efter den första... Några dagar senare fick vi svar på alla proverna och Tarzans levervärden var något förhöjda, vilket inte var helt ovanligt hos patienter som äter EP-medicin. Vi blev ombedda att ta nya lever-prover kontinuerligt framöver.

Tredje, och sista, besöket på Helsingborgs djursjukhus

För första gången sedan Tarzan blev sjuk skulle vi lämna honom en vecka för att åka utomlands på semester. Samma vecka var vi hos veterinären i Nättraby för att kolla så att allt var bra med honom och vi tog nya lever-värden. De var fortfarande något förhöjda, men okej i förhållande till hans sjukdom. Vi hade ordnat världens bästa hundvakter, nämligen min faster Karin och hennes man Bengt. Det kändes så bra att lämna honom hos dem av flera olika anledningar; de har gedigen hundvana, Karin är sjuksköterska och har därmed kunskap om epilepsi, de bor lugnt och avskilt på en gård på landet och Karin är verkligen lugnet själv! När jag lämnade Tarzan satt han i sin korg i deras kök och tittade låååångt efter mig när jag sa hejdå och gick. Inte visste jag då att det var sista gången jag såg honom!

Vi åkte på semester till Sardinien tillsammans med Joakims familj. Vår andra semesterdag ringde vår mobiltelefon. Vi var på stranden och solade och badade. Just för stunden var jag och Joakim och hans syskonbarn iväg för att köpa glass. Joakims syster kom springande längs stranden med vår mobiltelefon och en servett i handen. På servetten stod ett nummer som vi skulle ringa, det var till veterinären i Nättraby och det gällde Tarzan. Med en stor klump i halsen slog jag numret och fick prata med veterinären. Hon berättade att min faster och hennes man hade kommit dit med Tarzan för att han var hängig och han hade kräkts. Veterinären hade tagit ett nytt leverprov på honom och hans värden var skyhöga jämfört med förra veckans värden. Hennes råd var att omedelbart flytta honom till ett djursjukhus och hon hade redan pratat med våra hundvakter om det. Det ville vi såklart att de skulle göra och så blev det.

Våra underbara hundvakter packade bilen och körde till Helsingborgs djursjukhus. När de kom fram var Tarzan mycket dålig. Omedelbart togs han omhand på det bästa tänkbara sätt. Han fick smärtstillande och det togs mängder med prover. Karin ringde oss och berättade att vi skulle ringa till veterinären. Jag ringde upp veterinären som berättade att Tarzans tillstånd var mycket kritiskt och att de ej kunde ge några garantier att han klarade sig. De hade några olika tänkbara diagnoser och om hans tillstånd tillät kunde man försöka operera. Vi pratade om riskerna med att söva honom. Kostnaderna kunde hamna över 30 000:- eftersom han var iva-patient. Hon ville veta om de hade vårt tillstånd att fortsätta behandlingen. Med tårarna strömmande nerför kinderna sa jag, - ja, gör allt vi vad ni kan!

Karin och Bengt fick lämna Tarzan, nu kunde de inte göra mer för honom. Veterinärerna lovade oss att ringa om läget ändrades eller om det blev aktuellt med operation. Vid nio-tiden på kvällen ringde veterinären och sa att de var redo att operera om vi ville. Alternativet var att låta Tarzan somna in för han hade så ont. Vi valde operation, det var vårt sista hopp. Det blev långa och fasansfulla timmar och vi gick bara och väntade på telefonsamtalet från veterinären.

Strax efter midnatt, natten till den 26 maj 2007, ringde veterinären. -Jag har tråkiga besked. Tarzan har rikligt med små tumörer på bland annat levern och runt tarmen. Det finns inget mer vi kan göra, vi måste låta honom somna in. Under tiden som sjuksköterskan gav Tarzan sprutan, satt vi hand i hand på Sardinien gråtandes med telefonluren i vår hand. Resterande semesterdagar blev ett suddigt vakuum, våra tankar fanns bara hos Tarzan. Vi kommer nog aldrig över att vi inte kunde vara med honom hans sista tid.

Tarzans död var omskakande för flera olika personer. Några som speciellt drabbades var våra hundvakter, Karin och Bengt. Vi är verkligen ledsna att de hamnade mitt i detta elände för vi vet att det tog hårt på dessa sanna djurvänner. Vi är dem evigt tacksamma för allt det som de gjorde för vår Tarzan. Karin och Bengt har berättat för oss att så fin vård som Tarzan fick, får ingen människa. De berömde verkligen personalen! Bengt, som är lantbrukare och har sett många djur under åren, sa att han har aldrig sett något djur som varit så sjuk som Tarzan var när de fick lämna honom på sjukhuset. En del menar att vi kanske ska vara glada som inte såg honom när han var så sjuk, men vi hade gjort allt för att ha fått vara hos honom hans sista timmar. Vi önskar att vi hade fått pussat honom på nosen och fått hållit hans go'a tass när han somnade in.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

28.01 | 18:23
Lite om mig... har mottagit 1
16.06 | 15:51
När vi köpte Abbe har mottagit 1
25.01 | 16:39
Startsida har mottagit 1
20.07 | 10:36
När Tarzan blev sjuk har mottagit 1
Du gillar den här sidan